JAG KOMMER INTE PÅ RUBRIKER LÄNGRE
Alla vägar leder till Rom, det har ni hört va? Hela världen är uppbyggd av vägar som alla måste fungera. De måste gå åt rätt håll, vara på rätt sida järnvägen, fungera helt enkelt. Få människor att röra sig framåt.
Tänk om vi skulle stoppa ner en gigantisk jävla elvisp i asfalten på all världens vägar, och röra om tills någon säger stopp. Och sedan sätta oss i bilen, på bussen, i vilket fordon vi nu tycker passar oss och bara köra. Vad skulle då hända?
Ibland tycker jag att alla andra borde tänka såsom jag tänker. För att jag inte har så många som förstår mig. Och de som på något sätt faktiskt förstår mig, har ändå något annat sätt att tänka på, någonstans. Och det gör mig en smula frustrerad, eftersom de fortfarande inte tänker på samma sätt som jag. Vilken resulterar i att jag återigen känner mig på tok för oförstådd. Men så plingar det till i huvudet på mig, och så plötsligt kommer jag på att tänk om alla skulle tänka som jag.
Usch så arg och irriterad jag skulle bli, jag skulle hoppa och skrika och tycka att nu jävlar ska jag tänka på ett annat sätt, så inte jag är precis som alla andra, eller så att alla andra inte är precis som mig. Ibland gör jag så ändå, försöker ställa mig där. Och hoppa och skrika för att tänka på ett annat sätt. För vissa säger att det är bra. Och jag har fått för mig att det är bra, att lyssna på saker som andra säger är bra. För de måste väl ha en anledning, eller hur?
Som jag tror, har vi vuxit upp med våra tankebanor, våra egna nät av motorvägar och trottoarer och middagsrusningar i stadstrafiken. Det var en sak jag fick höra idag. Att vi bygger våra banor som små barn, hur vi uppfattar världen när vi är små färskingar. Kanske är det så. Och kanske är det därför det är så svårt för många att tänka om, att bygga nya vägar mellan hjärnbalkarna, att göra en ombyggnad och skapa en ny E4 eller en ny E18 i hjärnan.
Mycket möjligt.
Nu ska jag sluta filosofera och ge er en bild på en väg, en bild jag knäppte klockan fem på morgonen. Bara för att jag tycker om att titta på soluppgången helt plötsligt.
Jo serru, jag har byggt en ny väg.
Tänk om vi skulle stoppa ner en gigantisk jävla elvisp i asfalten på all världens vägar, och röra om tills någon säger stopp. Och sedan sätta oss i bilen, på bussen, i vilket fordon vi nu tycker passar oss och bara köra. Vad skulle då hända?
Ibland tycker jag att alla andra borde tänka såsom jag tänker. För att jag inte har så många som förstår mig. Och de som på något sätt faktiskt förstår mig, har ändå något annat sätt att tänka på, någonstans. Och det gör mig en smula frustrerad, eftersom de fortfarande inte tänker på samma sätt som jag. Vilken resulterar i att jag återigen känner mig på tok för oförstådd. Men så plingar det till i huvudet på mig, och så plötsligt kommer jag på att tänk om alla skulle tänka som jag.
Usch så arg och irriterad jag skulle bli, jag skulle hoppa och skrika och tycka att nu jävlar ska jag tänka på ett annat sätt, så inte jag är precis som alla andra, eller så att alla andra inte är precis som mig. Ibland gör jag så ändå, försöker ställa mig där. Och hoppa och skrika för att tänka på ett annat sätt. För vissa säger att det är bra. Och jag har fått för mig att det är bra, att lyssna på saker som andra säger är bra. För de måste väl ha en anledning, eller hur?
Som jag tror, har vi vuxit upp med våra tankebanor, våra egna nät av motorvägar och trottoarer och middagsrusningar i stadstrafiken. Det var en sak jag fick höra idag. Att vi bygger våra banor som små barn, hur vi uppfattar världen när vi är små färskingar. Kanske är det så. Och kanske är det därför det är så svårt för många att tänka om, att bygga nya vägar mellan hjärnbalkarna, att göra en ombyggnad och skapa en ny E4 eller en ny E18 i hjärnan.
Mycket möjligt.
Nu ska jag sluta filosofera och ge er en bild på en väg, en bild jag knäppte klockan fem på morgonen. Bara för att jag tycker om att titta på soluppgången helt plötsligt.
Jo serru, jag har byggt en ny väg.
Kommentarer
Trackback
