Tänker för mycket om kvällarna
Jag är så jävla förbannad. Och jag hatar det. Varför ligger jag vaken till klockan halv tre när jag själv vet hur jag fungerar, att jag bara börjar grubbla för mycket?
Jag är så trött på människor omkring mig. Förr ville jag visa dem all min kärlek och jag gjorde det också. Jag har världens bästa vänner omkring mig, men en del såg jag med blå ögon. Jag var omtänksam och gav av det jag hade. Jag såg blint hur de förtjänade det när de egentligen inte gör det.
En del människor är helt enkelt elaka kreatur vare sig de vet om det eller inte. Helt plötsligt blir de alldeles för bekväma och uppskattar inte det man ger, utan de börjar ta mig för givet och konsten att någon gång ge något tillbaka blir försummad.
Jag blir som ett säkert kort att vända sig till, men vem är mitt säkra kort?
Jag har alltid sagt att man ska ta sina vänner för givet, det ska man också. Annars är de inga riktiga vänner anser jag.
Men nu har det nått en punkt där jag knappt får något tillbaka. Det är nu jag ser vilka som öppet behandlar mig illa, och hur de helt enkelt inte bryr sig.
Det är som att jag skulle kasta mig utför ett stup, och halvvägs ner inse att de jag trott ska ta emot mig, vänder sig om och går vidare med sina egna liv som om inget hänt.
Och det är sjukt irriterande, de människorna borrat sig in i mitt hjärta och gjort sig hemmastadda där. Nu har de lagt upp fötterna på tvbordet och tackar inte för maten.
Nu är det dags att kasta ut er, ja jävlar ja.
